Jag känner kärlek för Michael Jacksons mod att vara annorlunda
Jag har alltid en känsla av gillande och kärlek för de som inte verkar passa in. Som är anorlunda. Som trots omvärldens krav på likhet och symmetri, struntar helt i det. De som gör sin grej. Och får betala ett så högt pris för det. Mänskligheten vill kunna titta på det annorlunda. Men mest för att förfasa sig. King of Pop var en sån. Det skriver Mona Sahlin.
Klockan 23 44 igår kom TT-flash i min mobil om att Michael Jackson är död. Jag hade precis somnat, dödstrött efter att ha kommit hem sent från en turne med de rödgröna. Men jag kunde inte somna om. Var tvungen att gå upp och sätta på kaffe och lyssna på "Thriller".
Där satt jag på verandan alldeles ensam och tänkte samma mening om och om igen. Mannen som så många älskade att hata - eller mannen som så många hatade att älska. Jag vet att många såg honom som ett freak. Men jag känner mig säker på att Jackson betraktade hysterin runt honom med samma förundran och såg oss andra som freaks som inte ville ge honom en chans. Inte någon gång. Jag vet inte vad som är sanning eller lögn om alla underliga saker och anklagelser i hans liv. Och det tänker jag inte alls på idag.
Jag tänker på detta: En liten, underbart söt mörk kille som studsar runt på scenen och sjunger "Sunshine". Många år senare såg jag ett självporträtt av honom. Han sitter i en garderob och ser så liten och rädd ut. Utanför ser man skuggan av pappan som slår.
Fick han någon barndom alls? Är det konstigt om han inte ville växa upp? Är det märkligt om han ville konstruera en värld av godis, karuseller och fantasi? Jag har, som så många andra, en märklig känsla av samhörighet och respekt för honom. Att vara älskad. Att bli hatad. Att bli älskad igen. Att åter vara hatad. Och riskera att tappa bort sig själv på vägen. Han verkar inte heller ha blivit bitter. Men isolerad. Konstigt? Inte.
Och musiken. Kommer ni ihåg den kittlande känslan av glädje när ni hörde "Thriller" första gången? Eller "Billie Jean"? Det gör jag. Lycka och förundran. Och det sitter i. Hör jag honom på radion, så skruvar jag omedelbart upp ljudet.
Jag har alltid en känsla av gillande och kärlek för de som inte verkar passa in. Som är annorlunda. Som trots omvärldens krav på likhet och symmetri, struntar helt i det. De som gör sin grej. Och får betala ett så högt pris för det. Michael Jackson och Edith Piaff är syskon.
Mänskligheten vill kunna titta på det annorlunda. Men mest för att förfasa sig. King of Pop var en sån.
När blir normaliteten sedd som det kufiska? När blir likheten betraktad som det annorlunda? Det är i alla fall vad jag vill vara en del i kampen för. Att vi skall kunna säga, med all ärlighet i världen, att han eller hon gillar vi för att hon eller han inte är som mig. Det berikar och upplyfter mig.
Jag vill bli förvånad, nyfiken, provocerad och glad. Annars torkar själen igen. Stora ord? Men det var Michael Jackson för mig.
När jag äntligen somnade igen i natt, så väckte sonen mig. Med orden 'Mamma! Har du hört? Han är död!'
Och när jag åkte in till jobbet med SÄPO så pratade vi om honom. Senare på dagen var jag hos tandläkaren. Gissa vad vi pratade om?
Jag är ledsen idag över någon jag aldrig har träffat. Ledsen över en sabbad barndom. Ledsen över en dömande allmänhet. Ledsen över behovet av att hata det som inte är "normalt". Ledsen över att inte få se moonwalk igen. Ledsen över att kungen bara blev 50 år. Men glad över att ha fått växa upp med hans musik i hjärtat och benen.
Att vara älskad och hatad, älskad och hatad. Bara man hittar sig själv. Hoppas att Michael Jackson gjorde det också.
En artikel jag hitta som mona sahlin skrivit. tycker den är väldigt fin.